torsdag 23 februari 2012

Vårvindar

Stormstarka vårvindar kom under natten och smälte bort det mesta av snön, fåglarna kvittrar och solen skiner...törs man tro att våren är här? Fortsätter det så här så kommer nog den upphöjda rabatten igång tidigt, uppvärmd av solen. Värre är det med gräsmattan som ju är alldeles för blöt; troligtvis en gammal sjöbotten och med kringliggande bergsknallar som sluttar ner mot den... Vi funderar på att dika ordentligt med dräneringsrör längs med grusvägen för att låta vattnet rinna vidare och inte bli stående i backen... Och kanske plantera de efterlängtade bärbuskarna i närheten av dräneringen - allt för att inte rötterna ska ruttna bort i den våta lermarken. Hm...

onsdag 22 februari 2012

Ringbarkning av pilträd - och vad istället?

Vi vill ta bort de gamla murkna pilträden som står uppradade i ytterkanten av tomten. De håller långsamt på att dö men skickar ändå ut nya skott hela tiden - ingen vacker syn. Vi tänker oss nya träd på platsen - träd som dricker mycket vatten (för det finns det gott om). Vilka slags har vi inte bestämt ännu, nya (boll)pilar eller några vackra björkar kanske? För att se till att pilträden inte skjuter rotskott så måste vi strypa näringstillförseln till rotsystemet genom ringbarkning och på så sätt svälta ihäl hela rotsystemet. Det ser inte vackert ut, och det tar något år innan träden kan huggas ner... Frågan är om man inte kan plantera träd mellan de gamla pilarna - för att få lite försprång?

tisdag 21 februari 2012

Ängla funderar...


                            När tar vintern slut? Och när kan man säga att våren är här?

måndag 20 februari 2012

Längtan efter vår

Sov, du lilla videung,
än så är det vinter,
än så sova björk och ljung,
ros och hyacinter.
Än så är det långt till vår,
innan rönn i blomma står,
sov, du lilla vide,
än så är det vinter.


Solskens öga ser på dig
solskensfamn dig vaggar.
Snart blir grönt på skogens stig,
och var blomma flaggar.
Än en liten solskensbön,
vide liten blir så grön.
Solskensöga ser dig,
solskensfamn dig vaggar.


Text: Zacharias Topelius